Oooh så länge sedan jag skrev!

Idag är jag i alla fall lycklig då jag fått mitt första barnbarn. Det var ganska dramatiskt men det gick bra till sist. Dotty skulle inte föda förrän i slutet av mars men fick mitt i natten svåra sammandragningar och blödningar så det blev akut kejsarsnitt. Det lilla knytet vägde bara 1400 g och var född 10 veckor för tidigt. Det var tur att de åkte in till sjukhuset genast för annars hade det kunnat sluta illa. 

Så nu är jag mormor. Härligt, samtidigt får man upp mycket känslor och minnen från den tiden när jag fick min son. Han var också för tidigt född och det medförde ångest i samband med förlossningen. Det är konstigt att man stoppar in alla känslor som inte bearbetats i någon sorts ryggsäck och sedan poppar de helt plötsligt upp igen utan att man kan styra det.  Jag är ialla fall jätte tacksam att allt gick bra och att båda mår fint. Det har gått utan komplikationer. Bara lite syrgas för lillan. Föräldrarna får ha henne mycket mot sin bara hud som kängurutekniken och det är säkert mysigt för dem.

Jag längtar så tills de kommer hem med den lilla och man får snusa på henne.

Tråkigt och jobbigt med det här viruset som ställer till det bara. Jag har dock fått bokat en tid för vaccination mot Covid-19 snart så jag hinner nog utveckla antikroppar innan det är dags.

Jag ser fram emot att till sommaren kunna vara ute i trädgården med dem alla och få lite glädje igen i livet.

Fram tills nu har det varit rätt jobbigt med Pandemin och att jag har suttit hemma och isolerat mig från omvärlden. Jobbat hemifrån och inte ens träffat arbetskamraterna mer än via skype. Jag har varit jätteledsen men hoppas nu att jag får något positivt att se fram emot. Hubby och Sonny jobbar båda så de är inte alls så isolerade som jag.

Tur att jag har min lilla hund som dock börjar bli gammal men ändå går ut. Hon har börjat tappa tänder och har fått en fettknuta på sidan vid armvecket, det är en fettknuta så det är inte läge att ta bort den då hon är 12 år gammal och riskerna är för stora vid sövning att något ska gå fel. Hon har lite ont i sina höfter, artros troligen men det går. Hon är tapper och ganska pigg ändå.  Älskar henne, vet inte hur det ska gå när hon inte finns mer.

Syr och virkar en del och det tar upp mycket av min tid som tur är. Man behöver något att göra så här i pandemin.

Tjolahopp och hej nu får jag göra något annat. Ha det gott så länge! 

Oj så länge sedan jag skrev!

Ja nu är vi mitt uppe i pandemin Covid-19 och allt elände med den. Sitter hemma och jobbar för att jag tillhör riskgrupp för smittan. Jag kan tänka mig att om jag får Covid-19 så blir andningen påverkad och jag som inte kan andas när jag ligger ner kommer att få ett litet helvete och kanske inte klarar mig ens. Får väl försöka fortsätta hålla mig hemma som många andra. Fy vad trist!

En sak som jag tänkte på idag är att hela Facebook är bara en enda stor förbannad lögn. Ingen säger hur jobbigt de har det, har aldrig sett något om det bara en massa positiva sidor. Visst är det kul att läsa positiva saker men det känns som förbannat hyckleri. Ingen skriver faaan vad jag är trött på mitt liv i denna situationen! Eller jag begår nog snar självmord för att jag mår så himla pissigt! Näää bara allt rosenrött och sött!  Vad är det egentligen som får folk att skriva så mycket lögner? är det skammen att tycka saker är jobbigt eller att vara deppig? Är det för att man inte vill få kommentarer från andra människor när man väl skrivit? för det är ju oundvikligt. Jag känner själv att när folk känner en så vill jag inte lämna ut alla mina känslor och sedan skulle familjen kanske bli oroliga för mig. Jag har i alla fall undvikit att uttrycka mina äkta känslor där men här är det ändå ingen som läser det så här går det bra.

Jag är verkligen väldigt less på allt, känner mig hopplös som inte kan gå och träna min vattenjympa, det som är allra viktigaste träningen för mig. Försöker träna lite FoS träning som finns på nätet i alla fall. Bättre än inget! Jag försöker underhålla mig själv genom att sy lite barnkläder till våra syskonbarnbarn det är så kul i alla fall. 

Ser lite på Netflix, tacksam för att det finns där är ju jättebra serier och filmer! 

Ska fundera på om det verkligen går att träffa mina gamla arbetskamrater som planerat nästa vecka, de flesta är äldre och i riskgruppen så vi får väl se, skulle behöva träffa någon annan än min egen familj.

Ha det gott så länge, håll näsan över vattenytan!      

Hej! 

Är så himla trött på att sitta hemma och glo på dessa väggarna! 
Ja för somliga är det en utmaning att bara ta sig ut hemifrån en stund, så är det för mig.

Jag funderar på att ta minicrossern och åka med Pågatåget för första gången själv till Malmöfestivalen. Det är inte så stort kanske för andra men för mig är det lite svårt att ge sig ut ensam då jag har provat en gång innan och då med Dotty. Det gick bra men risken är att jag hamnar mellan tåget och perrongen med hjulen och inte kommer varken av eller på då det finns ett mellanrum som är lagom stort att fastna i. Det ska finnas en tågvärd som kan hjälpa till att fixa med någon form av ramp en jag vet inte hur jag får kontakt med dem när man ska på tåget. Man får väl hoppas att de ser att man ska på och kommer till undsättning. 

Jag tror att jag ska satsa på att komma med tåget och sedan får vi se om jag gör det eller om jag står kvar på stationen när tåget har passerat. Jag är lite skraj men får väl se det som en ny utmaning om jag inte ska bli sittande hemma i all evighet. Synd att jag inte har någon kompis som kunde åkt med och tittat till en ;((!

Nåja allt som kan hända är väl att jag fastnar och det kan ju inte vara så farligt mer än att man skadar sig om tåget börjar köra eller något. Satsar man inte kan man inte vinna! 

Kanske jag kan fortsätta utvärdera hela resan imorgon el något. 

Hej så länge! 

Hej! 

Nu har jag semester som börjar gå mot sitt slut, sista veckan framför mig. Det är skönt att jag fått reda på att jag får tillfälle att åka på Rehabresa till Teneriffa i höst vilket gör att jag inte deppat ihop helt under semestern då det här vädret suger! Kommer kanske få se solen lite på resan i höst vilket kan behövas efter denna hemska sommar.

Hubby har semester nu och har åkt iväg till Turkiet på en liten tripp. Han ska åka till sin sommarlägenhet och slutföra en renovering som vi hoppas blir fin. Det är lite kvar med kök och badrum som ska kaklas och inredas. Golv ska läggas i hela lägenheten och möbler ska införskaffas, hoppas han fixar det själv. Jag orkade inte följa med då jag tänkte att det var så himla varmt över 40 grader och det är för mycket för mig.

Jag får istället nöja mig med att gå ut med vovven så mycket som det bara går. Hon är glad för varje minut hon får vara ute.

Det är dock ganska trist att hela semestern har gått till inget som vanligt. Känner att jag aldrig får tummarna loss att göra något och det beror mycket på att jag känner att jag inte kan ge mig av hemifrån,med allt det innebär, någon längre stund. Vad gör man när man inte ens kan gå på toaletten själv någonstans utan att behöva hjälp att komma upp från toaletten? Jag känner mig helt värdelös och isolerad som bar stannar hemma men som sagt vad gör man. Kan inte heller sätta mig ner och fika någonstans få då måste jag be någon om hjälp och vem ska hjälpa när man är ensam och inte har någon med sig, det är väl inte givet att någon ställer upp och hjälper en när man behöver? 

Nu tänker du kanske att det var ju en märklig människa till att klaga och tycka synd om sig själv men det är faktiskt inte det det handlar om utan bara ett konstaterande att det fungerar inte. Tänk igenom det själv! 

Jag har fått en minicrosser och har funderat på att bara ge mig iväg upp i stan med den men är inte helt säker på att jag klarar av att komma på och av tåget med den själv. Det är inte särskilt lockande att åka själv heller även om man ska utmana sig för sin egen skull. Det borde jag men vet inte om det blir av.

Ja då har jag suttit i fyra veckor hemma och inte gjort ett smack på min semester och det känns för trist.Är detta meningen med livet ? Känns inte som det skulle vara så men nu är det så! Meningen med MITT LIV! Jag tror inte någon skulle erbjuda sig att byta med mig, är det så kan du väl höra av dig så kan vi diskutera det hela. Jag byter gärna min vardag mot någon annans om det går och det ger lite mer input i livet.

Kanske ska byter bort hela mig mot en Dummy som kan sitta på en stol och se glad ut, tror inte det är någon som skulle sakna mig då ingen hör av sig... Näää det är klart att det inte är någon annans ansvar hur jag mår, jag tänker väl också de men VAD SKA JAG GÖRA??? Kan någon säga mig det!!! 

Försöker läsa, se på TV men det blir så satans långdraget och jag känner mig ännu mer ensam! 

Så! nu har jag kräkt ur mig detta också. Fy fan vad bedrövligt och hoppas ingen läser det för då kanske de kräker också!

Min avsikt är inte att förpesta för någon utan bara att skriva av mig när jag mår dåligt, SORRY om du läste detta och blev nerdragen i skiten idag, ha överseende med att det är det enda jag kan göra  ! 

Hej på dej ditt krusbär!

Har haft mycket för mig sedan sist. Har haft en studentfest för min Sonny som var superlyckad. Han var jättelycklig att han klarat sig någorlunda bra trots sin dyslexi. Fick godkänt i alla ämnen, vilken lättnad, puh!  Dessutom lyckades han få collegebevis vilket inte alla får, end de som har klarat vissa delar blir godkända och det är ju lite extra kul;)

Sommaren har varit sådär med bara tre veckors semester och jag har väntat och väntat på att få min Minicrosser som vi hade beställt. Det är en trehjulig elmopek som är jättebra att köra. Har fått den nu och det är en väldig succé både för mig och doggy.Hon älskar att vi går ut tillsammans igen. Det var länge sedan vi två var ute tillsammans. Hon har tydligen förstått att hon måste lyda och går snällt med mig utan koppel. Det går liksom inte att ha koppel får då hillar vi in oss i varandra och hon kan fastna så att jag kör på henne, det vill jag ju inte. Så därför går hon utan koppel fast man inte får det. Jag plockar dock upp efter henne i alla fall så inte det retar folk.
Hon var så lycklig efter första gången vi gått så hon satte sig som om hon var stolt bredvid crossern och såg ut som hon ägde den. Verkligen lyckat för båda, jag tycker det är så skönt att komma ut med henne. Hon behöver springa lite så hon går ner lite i vikt också.

Fick en elektrisk arbetsstol hemma som jag kan hissa upp mig med så jag slipper kräla över köksbordet när jag ska resa mig. Den är jättebra och gör mig mer oberoende och jag kan använda den till mycket, bl a när jag sitter och syr och spelar piano, jätteskönt att kunna klara sig själv!

Har dessutom fått ett annat hjälpmedel och nu kallar Hubby mig för Dart Vadars fru då det är en mask som jag använder på natten för att andas tillräckligt mycket. Jag trodde att det skulle vara jättesvårt att vänja mig vid den men det har faktiskt gått relativt bra. Det känns till och med bra för jag sover bättre på natten. Jag var så fruktansvärt trött på eftermiddagarna och kunde somna utan vidare så man undersökte hur jag andas. Det visar sig att jag har en dålig diafragma så att jag inte andas så bra på natten när jag ligger ner och därför blev jag så slut på dagarna. Nu känner jag mig mycket piggare och är jätteglad att jag fått hjälpen. Man ska inte säga nej till de hjälpmedel som erbjuds för det kan ju faktiskt förbättra livskvaliteten! 

Och man ska inte skämmas för att be om hjälp med olika saker det gagnar ju ingen, inte ens en själv.

Semestern var jag hemma och hade det allmänt skönt för jag trivs så bra i vårt hem och jag hade lite egentid i en vecka då Hubby åkte iväg till utlandet för att renovera en lägenhet som är vår vid Egeiska havet. Det kommer att bli jättefint när det är klart. Hoppas bara att vi kan sätta in en hiss för det är på fjärde våningen så det behövs verkligen. Det kan bli fina semestrar igen där nere om vi bara fixar till det.

Min mamma och min dotter som jag älskar mer än allt annat har fyllt år och vi firade dem tillsammans. De är verkligen mina favoriter. Min mamma är 85 år och pigg som en nötkärna både fysiskt och klar i huvudet. Hon är till och med piggare än mig fysiskt. Det är en fantastisk kvinna som alltid har ägnat sig åt familjen och stöttat oss barn. Hon var hemmafru under hela min skoltid och det var en fantastisk trygghet att ha henne hemma alltid. Hon är helt underbar fortfarande och vi grattade henne hemma hos min dotter som fyllde 25 år. De är ganska lika och har ett härligt förhållande. De reser tillsammans och går på teater m m. Dottys sambo är också helt kanon trevlig och gillar även han "mormor". Dotty och sambon har precis flyttat till en ny lägenhet som de har renoverat och lagt ner massor med arbete på, det blev sååååå fint. Hela lägenheten är så smakfyllt inredd och det känns verkligen som deras hem.

Dotty har varit rätt så sjuk innan när hon fick reda på att hon hade en autoimmun sjukdom och kämpade med det men sedan fick hon en bra medicin så hon har äntligen fått lite hjälp och verkar piggare och ser ut som hon har fått tillbaka gnistan i ögonen.

Jag älskar mina barn så mycket och får ofta höra hur fina de är av andra.

Sonny har varit ledig hela sommaren och nu i höst har han börjat jobba som undersköterska på sjukhuset i Malmö på timanställning, hoppas det ger mer framöver. Han får nog jobba lite först innan han kommer in på fortsatt utbildning som han söker till. Han var väldigt nervös i början och han gjorde lite fel i början men det gör väl alla tills de kommit in i jobbet och lärt känna kollegorna. De är i alla fall jättesnälla mot honom så det går säkert bra.

Har kunnat följa med jobb på utbildningsdagar och lärt känna en del nya kollegor som är härliga tjejer. Det verkar kunna bli en bra arbetsgrupp med dem, varma härliga människor med bra humor.

Detta var väl lite mer positivt än det jag skrivit innan får jag hoppas och det känns lite bättre nu så jag hoppas kunna bidra med lite gladare ord framöver.

Just nu är allt lite mer trivsamt och jag mår bättre igen, änglarna ler och lyckan lyser lite grand i höstmörkrets löv.

Mys och njut i den vackra hösten med lite tända ljus och en kopp gott te el choklad!

Kram på er alla!   

Jag känner mig kränkt och ledsen sedan igår kväll. Fick ett samtal av en närstående som meddelade något som jag redan gissat nämligen att mina barn inte skulle ärva något efter en bortgången släkting-  Det var helt väntat och ok då de inte haft någon särskild relation till hen. Det som gör mig så förbannad och kränkt är att hen gått genom livet och tyckt att det är vi som har svikit hen. Det som verkligen hänt är att hen alltid har prioriterat andra barn i släkten som är lika berättigade till att få uppmärksamhet som de andra. Mina barn har känt sig orättvist behandlade då de alltid fick "sämre" julklappar och de kände sig åsidosatta vid alla tillfällen. Hen har alltid visat en förkärlek till de andra barnen. Jag kan inte förstå hur man kan tro att de då skulle älska hen och bry sig om hen då man inte visat någon uppmärksamhet mot dem. Jag har dragit mig undan då jag också känt ett obehag av att vara utsatt för avundsjuka hela livet. Jag har ett syskon vilket hen saknade, kan tänka mig att hen önskade att mitt syskon varit hens istället för min och försökte hela tiden att få umgås med mitt syskon med barn. Jag har familij med barn vilket hen inte hade och inte ens någon sambo el liknande. Trist för hen och jag önskade inte detta för hen, det var tragiskt att se en ensam människa som inte hade en familj att stöttas av. Föräldrarna gick bort för ett par år sedan och tydligen hade de inte den bästa relation vilket också är sorgligt. Jag önskar verkligen inget ont och har aldrig gjort det men fick nog när hen anklagade mig för att inte ha hört av mig till hen. Nej jag hörde inte av mig för allt jag fick höra hur hen klagade över sin fysiska hälsa med sjukdom, att hen inte hade pengar trots en massa dyra inköp. Jag hade inte ork att höra på hennes klagovisor när jag har min egna hälsa som inte är bra och har en massa egna problem. Dessutom kunde man inte prata med hen i telefon för  det var helt tyst i långa stunder som om det var bara jag som skulle underhålla med monolog. Jag kunde helt enkelt inte älska hen och det gjorde inte mina barn heller men vi respekterade ändå hen. Jag önskar bara att jag kunde släppa detta själv på något sätt och inte älta det bara för att min självkänsla fått sig en törn. Känner mig mindre värdefull och att mina barn inte skulle vara värda lika mycket som de andra vilket känns för hemskt och vilket jag egentligen vet att de är. En sak i sammanhanget som sårar mig är att mitt syskon trodde att jag skulle vända min besvikelse mot de andra barnen som får ärva och säger till mig att jag inte skulle lägga skulden på dem då det inte var deras fel. Vad är felet på människan tror man verkligen att jag inte fattar vems felet är av mig själv? Det är faktiskt lågt och det sårar minst lika mycket som allt det andar! Fan vad besviken jag blir. Det fattas bara att de andra barnen berättar för mina barn hur mycket de har ärvt och ska "sticka i ögonen" med det på mina barn för att såra dem också. Då blir jag vansinnig och kkommer att säga ifrån var så säker, jag kommer att  bli galen då de kan vara väldigt okänsliga och otaktiska skulle säga rätt ut att det kommer en del grodor ur vissa munnar. Till den som har orsakat all smärta i sammanhanget säger jag bara KOM INTE OCH MÖT MIG VID GRINDEN när stunden är inne och jag kommer upp till dig!

Min övertygelse är att när vi levt här och går vidare kommer vi att träffa alla de som varit runt omkring oss i livet tidigare och vi försonas med alla vi har haft orätter med. Men där är det stopp! Jag vill inte träffa hen igen! Det är nog! Dessutom tror jag att all den smärta vi har tillskansat andra människor i livet kommer vi att känna precis innan vi går över för att lära oss hur vi har orsakat andras lidande och därav lära oss till nästa liv. Jag tror inte att vi har levt tillräckligt här på jorden den tid vi varit här utan att vi är här för att lära oss leva och vi kommer att få leva om våra liv igen och igen tills vi lärt oss våra läxor. Jag tror inte att vi återföds direkt utan får vänta ett tag att återfödas då vi måste bearbeta all vår lärdom vi fått i detta livet och sedan kommer vi ner igen när vi gjort det. Vi måste först utvärdera och uppgradera oss själv i en personlighetsutveckling. Det jag hoppas sker är att jag får vänta minst 100 år innan jag kommer tillbaka och att jag får nya utmaningar i form av nya anhöriga.

Jag önskar bara att jag verkligen lärt mig något i detta livet så att jag inte behöver födas om hur många gånger som helst till. Det är rätt tröttsamt och jag trivs inte här alls. Känner mig fången i min kropp då jag har svårt att röra mig och inte går ut särskilt mycket. Har börjat isolera mig här hemma, trivs bra i mitt hem det är inte något problem men önskar jag kunde komma ut och träffa lite folk ibland.

Som sagt kom INTE och möt mig vid grinden när det är dags!

Hoppas jag kan vara lite gladare nästa gång så att jag inte bara skriver en massa negativ syra utan lite positivt fast det är ju därför jag är här för att kräka av mig lite galla.

Hej på dej leverpastej!

Ja så var det dags att inse att kroppen förfaller totalt efter 50. Var hos doktorn innan jul och fick reda på att det jag märker av är inte bara min sjukdom utan även att jag åldras som han så fint uttryckte det. Ja för jag åldras fortare än andra verkar det som. Känner av allt möjligt. Fick en TIA för dig som inte vet är det en liten propp i hjärnan som gick över av sig själv. Satt bara vid köksbordet en morgon och läste tidningen och trodde att jag skulle få migrän för det kändes konstigt i ögat, som om synen blev påverkad vid ett migränanfall. Höll för andra ögat och märkte då att synen blev mindre och mindre genom att olika fläckar växte ihop i synfältet liksom. TIll sist såg jag inget på ögat. Det blev inte svart utan mer som en beige färg över hela synen. Jag fick inte ont eller så utan synen bara försvann. Sedan började den komma tillbaka lika snabbt och blev helt brfa igen. Åkte ändå in till sjukhuset och de lade in mig för observation och en datortomografi. Det kunde ha blivit allvarligt enl dem. Det var en hemsk upplevelse för jag kunde knappt gå på toaletten eftersom jag inte kan resa mig från en vanlig toalett själv. Det är ett elände och de hade inga bra hjälpmedel för mig. Jag led verkligen i ett helt dygn. Har ju så svårt att röra mig i vanliga fall och ännu mer när jag inte har mina hjälpmedel el är i mitt eget hem.  Nåväl kom hem igen utan några men, med nya mediciner, snart är jag som en 100-åring med alla mediciner!

Idag upptäckte jag dessutom att jag nog håller på att få ett framfall, hemska tanke, Jag får spader! Vet inte hur jag ska klara fler problem med kroppen. Jag vill snart inte vara med längre i den här hyddan!

Jag blev rätt deppig också för min kusin gick bort samma dag i cancer vilket inte var helt väntat, det gick så fort! Hon blev sjuk innan sommaren 2015 med en tumör i hjärnan och sedan gick det alldeles för fort. Hon blev opererad och fick strålning på sommaren men sedan kunde man inte göra mer utan den växte snabbt. Hemska sjukdom! Hade begravning i veckan som gick och det var jättefint!

Har fått en ny liten släkting också! Någon dör och någon föds, en liten flicka som föddes på nyårsdagen först på det sjukhuset. Hon är bara så ljuvlig, träffade henne första gången i helgen. Underbart att se! HOppas min dotty också får en liten såsmåningom.

Jag blir alltid så deppig framåt vårkanten och tycker livet är mest skit så det är väl dags nu. Det kommer och går och jag bölar ofta och känner mig allmänt kass. Känner mig värdelös och mitt mindervärde växer hela tiden. Har säkert dålig självkänsla. Hubby säger att det är jag som tror att jag inte klarar av att göra saker men faktum är att kroppen inte lyder att göra det jag vill p g a sjukdomen. Djä...a skit! Är så förbannat trött. Känns som om jag bara vill stanna tåget och hoppa av eller byta spår och åka någon annanstans! Varför ska det vara så fruktansvärt svårt att se något positivt i sin tillvaro. Vet ju att jag är lyckligt lottad som åt minstone inte har cancer och behöver lida på det viset.

Jag blir så glad när jag läser något om utvecklingen t ex nanoteknik som kan hjälpa muskelsjuka men sedan får man alltid reda på om man frågar att det inte gäller min sjukdom. Det är alltid sjukdomar som är kända t ex ALS, MS el andra kända sjukdomar som det gäller. Faaaaan vad less jag blir.

Kanske borde hoppa av tåget hur gör man??

Ja det är väl ingen risk att man får någon hjälp här, har ännu aldrig sett någon kommentar till mig direkt och kommer säkert inte att få det denna gången heller. Men det är väl det som är meningen med att jag skriver att få pysa ut lite av trycket som finns inne i mig så att jag mår bättre sedan. Om det nu kan hjälpa. Till och med detta känns meningslöst. I a f bättre än att inte ha någon att prata med. Nu har jag pratat med dig som läst om du orkade ända hit ner. Tack i så fall. Hoppas du mår bättre än jag!  

Tills nästa gång!

adjöken!  

Så hade jag medarbetarsamtal idag med min chef och allt var väl ok förutom att jag pratar för mycket med mina kollegor och stör dem! Jaha då var man alltså en pratkvarn. Jag pratar egentligen inte särskilt mycket men det uppfattas som störande då jag börjar senare än de andra och när jag kommer brukar jag sticka in huvudet hos mina kollegor och säga godmorgon och växla ett par ord med dem. Då har jag också blivit föremål för att få lyssna på min kollega som har en massa privat som hon vill prata om, oftast är det faktiskt hon som pratar och jag som lyssnar även om jag tycker det är ganska ointressant ibland. Jag tycker att jag får lyssna till hennes "problem" så kanske det känns bättre för henne. Ibland har väl jag också berättar om mina bekymmer och tankar för henne men nu är det alltså slut med det. Jag vet inte om det är hon som klagat eller hennes rumskamrat, det kan det ju vara i och för sig då hon säkert blir störd i ett par minuter. Men i fortsättningen ska jag bara hälsa och sedan gå in till mig. Det kan även ha varit någon annan som har klagat. Jag vet inte om min rumskamrat tycker att jag pratar för mycket ibland, det är i så fall inga långa samtal utan små grejer som avbryter och det kan jag förstå om hon tycker, jag får helt enkelt tänka mig för innan jag öppnar matluckan i fortsättningen. Jag är dock ganska ledsen över det här då jag inte tar någon kaffepaus och går ut och pratar med andra i fikarummet. Det blir lite fel i tid att jag börjar kl 9 och sedan fikar alla andra kl 9.30 och då känner jag att det är för tidigt för mig att gå och fika eftersom jag åt frukost vid 8.15 Jag känner att min fikapaus ligger omkring 10.30 och då är det ingen ute i fikarummet så jag bryr mig oftast inte om att sätta mig där utan tar in en kopp i rummet och fortsätter arbeta. Med andra ord blir det inte särskilt mycket prat med kollegor eftersom jag inte träffar dem när jag fikar. Vad gör man?? Kollegorna tycker att jag ska gå ut och sätta mig i fikarummet när de fikar och bara sitta med om jag inte vill fika bara för att få gemenskapen. Ja kanske det men det känns konstigt om man inte behöver ta en paus och sedan när jag väl behöver pausen så ska jag hoppa över! 

Ja, jag vet inte vad jag ska tänka. Det är väl fel på mig hela vägen eftersom jag inte kan jobba heltid och inte gå och fika när de andar fikar. Jag skiter snart i hela jobbet. Jag kämpar för att orka och känner att jag inte duger. 

Jag är så djävla frustrerad hela tiden över min situation så jag snart spricker! De enda jag träffar är mina arbetskamrater och min familj. I övrigt har jag ingen att umgås med. Hubby säger att vi visst har vänner men var fan är de??? De enda vi umgås med är egentligen bara släkten och de vill jag helst hålla på avstånd då de är skitjobbiga ibland, släkten är värst! Hubbys släkt är så himla uträknande och giriga och ska bara utnyttja oss hela tiden och min brors familj är så himla märkvärdiga och tycker att vi inte är fina nog! Vi duger liksom inte riktigt. Fan vad det suger, jag känner mig verkligen isolerad och ensam ibland. Jobbar, kommer hem och äter, kanske går och handlar lite i mataffären sedan är jag helt slut och orkar inte mycket mer än laga middag till oss. Sedan sitter jag framför TV:n och somnar för jag är så trött. Vilket skitliv!

Vet inte om det är lönt att sätta in en sådan där ICD (hjärtstartare) som doktorn pratat om. Var på ultraljud av hjärtat för en vecka sedan och tror att hjärtsvikten har blivit sämre nu. De vill säkert operera så snart som möjligt. Innan låg värdet för EF på 40% och det är nästan gränsvärde för indikation att sätta in den, tror att gränsvärdet ligger på 35%. Det känns som jag fått sämre kondition och därmed kanske också EF sjunkit.

Gud vad tråkig jag är idag. Bara negativa saker hela tiden, ja men så är jag också less på all skit!  Måtte det komma något kul snart.

Har börjat städa som sjutton för att vi ska ha dubbelt födelsedagskalas för dotty och min mor på lördag. Jag var liksom tvungen att få lite ordning, har inte städat ordentligt på länge då jag inte orkat. Fick hålla på i 5 timmar idag och kanske hinner jag bil färdig till på lördag. Det värsta är gjort nu ialla fall men kristallkronan ser fortfarande för hemsk ut, alldeles matt. Det finns inte en chans att jag kan fixa den och hinner inte få hjälp med det heller så jag hoppas på att folk inte böjer bak huvudet och tittar uppåt!  

Så nu har jag kräkt av mig ännu en gång på den här bloggen!

Ja du behöver ju inte läsa om du inte vill, och det gör du säkert inte heller, för det är ju ganska så ointressant trots allt. Bara jag får ventilera lite emellanåt så känns det lite bättre sedan.

Hej svejs till nästa gnisselinlägg!