Denna veckan kommer att bli låååång. Sonny och Hubby har åkt iväg och lämnat mig och hunden kvar hemma. Sonny har åkt till Kenya med några i klassen och är borta andra veckan av tre. Han ska praktisera på ett sjukhus i en liten by och bor tillsammans med en klasskompis hos en kille i 35-årsåldern. Det är inte särskilt fett då de inte har någon riktig toalett och vad jag kan se på bilderna väldigt enkelt i övrigt också. Har inte hört så mycket från honom då de inte har internet så ofta. Han har ialla fall varit i Victoriasjön i helgen och ska nästa helt på safari...

Det är en häftig upplevelse för honom och jag är nog lite avis på honom. Det blir bra i CV:t när han sedan ska söka vidare.

Hubby har börjat köra med sin kära Greta igen (lastbilen) utomlands. Han skulle visst köra ner i södra Tyskland och är inte hemma igen förrän tidigast torsdag. SÅ då återstår bara jag och Gruff hemma. Eftersom jag har svårt att hålla balansen och inte gärna går ut och går med Gruff så har hon fått vara på ett hunddagis idag. Hon var helt slut när hon kom hem, gick raka vägen och sov. Hon tittar knappt upp på mig om jag talar med henne. Det är väl nya intryck och händer en massa som hon inte är van vid där borta.Det verkar jättebra och sedan slipper jag ha dåligt samvete att jag inte går ut med henne.

Jag mår riktigt dåligt just nu. Känner mig stel som en pinne och har dålig balans. Det känns för djävligt att man inte kan röra på sig. Får mesta tiden lyssna på talböcker, tack o lov att de finns så tiden går något sånär. Det är ialla fall skittrist att känna sig så här isolerad. Ingen att prata med och kan inte/orkar inte gå ut och göra något. Jag tänker att ska jag leva så här resten av mitt liv??? Jag är bara 50 år och har många år kvar, vill inte ha det så här trist men vet inte vad jag ska göra när jag inte orkar både på grund av hjärtat och musklerna. Kroppen vill som jag vill, ja jag vet att jag gnäller, det finns alltid de som har det värre!

Såg en tjej på tv igår som hade fått men efter en förlossning och gick med kryckor. Tänkte att det är ju så hemskt för henne så ung som hon är och dessutom har småbarn som ska passas.

Blir ändå ledsen och uppgiven när jag vet att det inte finns någon bot och de inte gör ett skit för att hitta något som kan hjälpa mig heller! Det är nog det värsta att man inte ens kan tänka att de kommer nog på något, för det ligger så långt bort att det inte alls är troligt.

Allt detta gör att jag faktiskt tvekar till att såsmåningom operera in en så´n där hjärtstartare som de vill sätta in i kroppen på mig. Det känns liksom inte meningsfullt att jag ska hållas vid liv om inte hjärtat vill bara för att jag ska fortsätta sitta på min köksstol hela dagarna och inte orka el kunna göra mer.

Jag känner att jag aldrig kommer att vara någon glädje för mina barn eller barnbarn när de kanske kommer till världen. Jag kommer ju inte kunna passa dem eller ha kul med dem över huvud taget! Jag känner ångest inför allt kommande, kanske slipper jag leva så länge och hinner ryckas bort innan, även om de sätter in en apparat.

Jag känner att allt blir mycket fortare sämre nu. Kan t ex känna mig andfådd bara av att prata ibland, vilket inte är normalt precis. Kan inte gå utan käpp vilket gör att jag ser ut som en gammal människa i förtid. Har försökt att piffa upp mig genom en käpp med mönster på och det hjälpte väl lite men alla tittar på mig ändå som om jag inte borde ha den där pinnen med mig var jag än går. Tror jag ska köpa mig en ny käpp med nytt mönster från en engelsk sida, finns jättefina där, de har fått kläm på det, vilket vi har svårt för här i  Sverige.

Jag undrar var jag ska dra gränsen för om jag är depressiv eller inte. Jobbar i sjukvården och ser mycket journaler om folks besvär och känner igen symtomen men när det gäller mig själv är det svårare att erkänna och be om hjälp. Går till jobb och sköter det på halvtid och sedan hem igen och känner mig skit och gråter dagarna i ända. Är så fruktansvärt trött på att sitta på det här tåget som går åt fel håll. Det känns som om jag har hoppat på ett tåg som går i riktning mot en öken och jag är ensam på det och känner mig helt vilse vad jag ska ta mig till för att kunna få stopp på det. Vet ju om att det inte går att byta tåg eller spår. Om jag bara kunde backa det lite så att det blev lite bättre än nu! Ibland tror jag att jag har gjort något ont och att det är därför jag får lida nu.

Kan ibland sitta och fantisera om min egen begravning och att jag vill ha den på ett visst sätt. Tycker kanske att det ska vara en viss sorts musik eller att det hade varit fint med ett visst färgtema på blommor el liknande, javisst är det knäppt!!! eller käpp rätt! kanske jag köper mig ett par käppar som piggar upp mig ialla fall!

Länk till käppar i england: http://www.stickandcaneshop.co.uk/derby-folding-walking-sticks-c102x1776779

Du får ha det bättre än jag hoppas jag! Tills nästa gång.... hej svejs