Jag känner mig kränkt och ledsen sedan igår kväll. Fick ett samtal av en närstående som meddelade något som jag redan gissat nämligen att mina barn inte skulle ärva något efter en bortgången släkting-  Det var helt väntat och ok då de inte haft någon särskild relation till hen. Det som gör mig så förbannad och kränkt är att hen gått genom livet och tyckt att det är vi som har svikit hen. Det som verkligen hänt är att hen alltid har prioriterat andra barn i släkten som är lika berättigade till att få uppmärksamhet som de andra. Mina barn har känt sig orättvist behandlade då de alltid fick "sämre" julklappar och de kände sig åsidosatta vid alla tillfällen. Hen har alltid visat en förkärlek till de andra barnen. Jag kan inte förstå hur man kan tro att de då skulle älska hen och bry sig om hen då man inte visat någon uppmärksamhet mot dem. Jag har dragit mig undan då jag också känt ett obehag av att vara utsatt för avundsjuka hela livet. Jag har ett syskon vilket hen saknade, kan tänka mig att hen önskade att mitt syskon varit hens istället för min och försökte hela tiden att få umgås med mitt syskon med barn. Jag har familij med barn vilket hen inte hade och inte ens någon sambo el liknande. Trist för hen och jag önskade inte detta för hen, det var tragiskt att se en ensam människa som inte hade en familj att stöttas av. Föräldrarna gick bort för ett par år sedan och tydligen hade de inte den bästa relation vilket också är sorgligt. Jag önskar verkligen inget ont och har aldrig gjort det men fick nog när hen anklagade mig för att inte ha hört av mig till hen. Nej jag hörde inte av mig för allt jag fick höra hur hen klagade över sin fysiska hälsa med sjukdom, att hen inte hade pengar trots en massa dyra inköp. Jag hade inte ork att höra på hennes klagovisor när jag har min egna hälsa som inte är bra och har en massa egna problem. Dessutom kunde man inte prata med hen i telefon för  det var helt tyst i långa stunder som om det var bara jag som skulle underhålla med monolog. Jag kunde helt enkelt inte älska hen och det gjorde inte mina barn heller men vi respekterade ändå hen. Jag önskar bara att jag kunde släppa detta själv på något sätt och inte älta det bara för att min självkänsla fått sig en törn. Känner mig mindre värdefull och att mina barn inte skulle vara värda lika mycket som de andra vilket känns för hemskt och vilket jag egentligen vet att de är. En sak i sammanhanget som sårar mig är att mitt syskon trodde att jag skulle vända min besvikelse mot de andra barnen som får ärva och säger till mig att jag inte skulle lägga skulden på dem då det inte var deras fel. Vad är felet på människan tror man verkligen att jag inte fattar vems felet är av mig själv? Det är faktiskt lågt och det sårar minst lika mycket som allt det andar! Fan vad besviken jag blir. Det fattas bara att de andra barnen berättar för mina barn hur mycket de har ärvt och ska "sticka i ögonen" med det på mina barn för att såra dem också. Då blir jag vansinnig och kkommer att säga ifrån var så säker, jag kommer att  bli galen då de kan vara väldigt okänsliga och otaktiska skulle säga rätt ut att det kommer en del grodor ur vissa munnar. Till den som har orsakat all smärta i sammanhanget säger jag bara KOM INTE OCH MÖT MIG VID GRINDEN när stunden är inne och jag kommer upp till dig!

Min övertygelse är att när vi levt här och går vidare kommer vi att träffa alla de som varit runt omkring oss i livet tidigare och vi försonas med alla vi har haft orätter med. Men där är det stopp! Jag vill inte träffa hen igen! Det är nog! Dessutom tror jag att all den smärta vi har tillskansat andra människor i livet kommer vi att känna precis innan vi går över för att lära oss hur vi har orsakat andras lidande och därav lära oss till nästa liv. Jag tror inte att vi har levt tillräckligt här på jorden den tid vi varit här utan att vi är här för att lära oss leva och vi kommer att få leva om våra liv igen och igen tills vi lärt oss våra läxor. Jag tror inte att vi återföds direkt utan får vänta ett tag att återfödas då vi måste bearbeta all vår lärdom vi fått i detta livet och sedan kommer vi ner igen när vi gjort det. Vi måste först utvärdera och uppgradera oss själv i en personlighetsutveckling. Det jag hoppas sker är att jag får vänta minst 100 år innan jag kommer tillbaka och att jag får nya utmaningar i form av nya anhöriga.

Jag önskar bara att jag verkligen lärt mig något i detta livet så att jag inte behöver födas om hur många gånger som helst till. Det är rätt tröttsamt och jag trivs inte här alls. Känner mig fången i min kropp då jag har svårt att röra mig och inte går ut särskilt mycket. Har börjat isolera mig här hemma, trivs bra i mitt hem det är inte något problem men önskar jag kunde komma ut och träffa lite folk ibland.

Som sagt kom INTE och möt mig vid grinden när det är dags!

Hoppas jag kan vara lite gladare nästa gång så att jag inte bara skriver en massa negativ syra utan lite positivt fast det är ju därför jag är här för att kräka av mig lite galla.

Hej på dej leverpastej!

Ja så var det dags att inse att kroppen förfaller totalt efter 50. Var hos doktorn innan jul och fick reda på att det jag märker av är inte bara min sjukdom utan även att jag åldras som han så fint uttryckte det. Ja för jag åldras fortare än andra verkar det som. Känner av allt möjligt. Fick en TIA för dig som inte vet är det en liten propp i hjärnan som gick över av sig själv. Satt bara vid köksbordet en morgon och läste tidningen och trodde att jag skulle få migrän för det kändes konstigt i ögat, som om synen blev påverkad vid ett migränanfall. Höll för andra ögat och märkte då att synen blev mindre och mindre genom att olika fläckar växte ihop i synfältet liksom. TIll sist såg jag inget på ögat. Det blev inte svart utan mer som en beige färg över hela synen. Jag fick inte ont eller så utan synen bara försvann. Sedan började den komma tillbaka lika snabbt och blev helt brfa igen. Åkte ändå in till sjukhuset och de lade in mig för observation och en datortomografi. Det kunde ha blivit allvarligt enl dem. Det var en hemsk upplevelse för jag kunde knappt gå på toaletten eftersom jag inte kan resa mig från en vanlig toalett själv. Det är ett elände och de hade inga bra hjälpmedel för mig. Jag led verkligen i ett helt dygn. Har ju så svårt att röra mig i vanliga fall och ännu mer när jag inte har mina hjälpmedel el är i mitt eget hem.  Nåväl kom hem igen utan några men, med nya mediciner, snart är jag som en 100-åring med alla mediciner!

Idag upptäckte jag dessutom att jag nog håller på att få ett framfall, hemska tanke, Jag får spader! Vet inte hur jag ska klara fler problem med kroppen. Jag vill snart inte vara med längre i den här hyddan!

Jag blev rätt deppig också för min kusin gick bort samma dag i cancer vilket inte var helt väntat, det gick så fort! Hon blev sjuk innan sommaren 2015 med en tumör i hjärnan och sedan gick det alldeles för fort. Hon blev opererad och fick strålning på sommaren men sedan kunde man inte göra mer utan den växte snabbt. Hemska sjukdom! Hade begravning i veckan som gick och det var jättefint!

Har fått en ny liten släkting också! Någon dör och någon föds, en liten flicka som föddes på nyårsdagen först på det sjukhuset. Hon är bara så ljuvlig, träffade henne första gången i helgen. Underbart att se! HOppas min dotty också får en liten såsmåningom.

Jag blir alltid så deppig framåt vårkanten och tycker livet är mest skit så det är väl dags nu. Det kommer och går och jag bölar ofta och känner mig allmänt kass. Känner mig värdelös och mitt mindervärde växer hela tiden. Har säkert dålig självkänsla. Hubby säger att det är jag som tror att jag inte klarar av att göra saker men faktum är att kroppen inte lyder att göra det jag vill p g a sjukdomen. Djä...a skit! Är så förbannat trött. Känns som om jag bara vill stanna tåget och hoppa av eller byta spår och åka någon annanstans! Varför ska det vara så fruktansvärt svårt att se något positivt i sin tillvaro. Vet ju att jag är lyckligt lottad som åt minstone inte har cancer och behöver lida på det viset.

Jag blir så glad när jag läser något om utvecklingen t ex nanoteknik som kan hjälpa muskelsjuka men sedan får man alltid reda på om man frågar att det inte gäller min sjukdom. Det är alltid sjukdomar som är kända t ex ALS, MS el andra kända sjukdomar som det gäller. Faaaaan vad less jag blir.

Kanske borde hoppa av tåget hur gör man??

Ja det är väl ingen risk att man får någon hjälp här, har ännu aldrig sett någon kommentar till mig direkt och kommer säkert inte att få det denna gången heller. Men det är väl det som är meningen med att jag skriver att få pysa ut lite av trycket som finns inne i mig så att jag mår bättre sedan. Om det nu kan hjälpa. Till och med detta känns meningslöst. I a f bättre än att inte ha någon att prata med. Nu har jag pratat med dig som läst om du orkade ända hit ner. Tack i så fall. Hoppas du mår bättre än jag!  

Tills nästa gång!

adjöken!