Jag känner mig kränkt och ledsen sedan igår kväll. Fick ett samtal av en närstående som meddelade något som jag redan gissat nämligen att mina barn inte skulle ärva något efter en bortgången släkting-  Det var helt väntat och ok då de inte haft någon särskild relation till hen. Det som gör mig så förbannad och kränkt är att hen gått genom livet och tyckt att det är vi som har svikit hen. Det som verkligen hänt är att hen alltid har prioriterat andra barn i släkten som är lika berättigade till att få uppmärksamhet som de andra. Mina barn har känt sig orättvist behandlade då de alltid fick "sämre" julklappar och de kände sig åsidosatta vid alla tillfällen. Hen har alltid visat en förkärlek till de andra barnen. Jag kan inte förstå hur man kan tro att de då skulle älska hen och bry sig om hen då man inte visat någon uppmärksamhet mot dem. Jag har dragit mig undan då jag också känt ett obehag av att vara utsatt för avundsjuka hela livet. Jag har ett syskon vilket hen saknade, kan tänka mig att hen önskade att mitt syskon varit hens istället för min och försökte hela tiden att få umgås med mitt syskon med barn. Jag har familij med barn vilket hen inte hade och inte ens någon sambo el liknande. Trist för hen och jag önskade inte detta för hen, det var tragiskt att se en ensam människa som inte hade en familj att stöttas av. Föräldrarna gick bort för ett par år sedan och tydligen hade de inte den bästa relation vilket också är sorgligt. Jag önskar verkligen inget ont och har aldrig gjort det men fick nog när hen anklagade mig för att inte ha hört av mig till hen. Nej jag hörde inte av mig för allt jag fick höra hur hen klagade över sin fysiska hälsa med sjukdom, att hen inte hade pengar trots en massa dyra inköp. Jag hade inte ork att höra på hennes klagovisor när jag har min egna hälsa som inte är bra och har en massa egna problem. Dessutom kunde man inte prata med hen i telefon för  det var helt tyst i långa stunder som om det var bara jag som skulle underhålla med monolog. Jag kunde helt enkelt inte älska hen och det gjorde inte mina barn heller men vi respekterade ändå hen. Jag önskar bara att jag kunde släppa detta själv på något sätt och inte älta det bara för att min självkänsla fått sig en törn. Känner mig mindre värdefull och att mina barn inte skulle vara värda lika mycket som de andra vilket känns för hemskt och vilket jag egentligen vet att de är. En sak i sammanhanget som sårar mig är att mitt syskon trodde att jag skulle vända min besvikelse mot de andra barnen som får ärva och säger till mig att jag inte skulle lägga skulden på dem då det inte var deras fel. Vad är felet på människan tror man verkligen att jag inte fattar vems felet är av mig själv? Det är faktiskt lågt och det sårar minst lika mycket som allt det andar! Fan vad besviken jag blir. Det fattas bara att de andra barnen berättar för mina barn hur mycket de har ärvt och ska "sticka i ögonen" med det på mina barn för att såra dem också. Då blir jag vansinnig och kkommer att säga ifrån var så säker, jag kommer att  bli galen då de kan vara väldigt okänsliga och otaktiska skulle säga rätt ut att det kommer en del grodor ur vissa munnar. Till den som har orsakat all smärta i sammanhanget säger jag bara KOM INTE OCH MÖT MIG VID GRINDEN när stunden är inne och jag kommer upp till dig!

Min övertygelse är att när vi levt här och går vidare kommer vi att träffa alla de som varit runt omkring oss i livet tidigare och vi försonas med alla vi har haft orätter med. Men där är det stopp! Jag vill inte träffa hen igen! Det är nog! Dessutom tror jag att all den smärta vi har tillskansat andra människor i livet kommer vi att känna precis innan vi går över för att lära oss hur vi har orsakat andras lidande och därav lära oss till nästa liv. Jag tror inte att vi har levt tillräckligt här på jorden den tid vi varit här utan att vi är här för att lära oss leva och vi kommer att få leva om våra liv igen och igen tills vi lärt oss våra läxor. Jag tror inte att vi återföds direkt utan får vänta ett tag att återfödas då vi måste bearbeta all vår lärdom vi fått i detta livet och sedan kommer vi ner igen när vi gjort det. Vi måste först utvärdera och uppgradera oss själv i en personlighetsutveckling. Det jag hoppas sker är att jag får vänta minst 100 år innan jag kommer tillbaka och att jag får nya utmaningar i form av nya anhöriga.

Jag önskar bara att jag verkligen lärt mig något i detta livet så att jag inte behöver födas om hur många gånger som helst till. Det är rätt tröttsamt och jag trivs inte här alls. Känner mig fången i min kropp då jag har svårt att röra mig och inte går ut särskilt mycket. Har börjat isolera mig här hemma, trivs bra i mitt hem det är inte något problem men önskar jag kunde komma ut och träffa lite folk ibland.

Som sagt kom INTE och möt mig vid grinden när det är dags!

Hoppas jag kan vara lite gladare nästa gång så att jag inte bara skriver en massa negativ syra utan lite positivt fast det är ju därför jag är här för att kräka av mig lite galla.

Hej på dej leverpastej!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oooh så länge sedan jag skrev! Idag är jag i alla fall lycklig då jag fått mitt första barnbarn. Det var ganska dramatiskt men det gick bra till sist. Dotty skulle inte föda förrän i slutet av mars men fick mitt i natten svåra sammandragningar och ...

Oj så länge sedan jag skrev! Ja nu är vi mitt uppe i pandemin Covid-19 och allt elände med den. Sitter hemma och jobbar för att jag tillhör riskgrupp för smittan. Jag kan tänka mig att om jag får Covid-19 så blir andningen påverkad och jag som inte...

  Hej!  Är så himla trött på att sitta hemma och glo på dessa väggarna! Ja för somliga är det en utmaning att bara ta sig ut hemifrån en stund, så är det för mig. Jag funderar på att ta minicrossern och åka med Pågatåget för första gången själ...

Hej!  Nu har jag semester som börjar gå mot sitt slut, sista veckan framför mig. Det är skönt att jag fått reda på att jag får tillfälle att åka på Rehabresa till Teneriffa i höst vilket gör att jag inte deppat ihop helt under semestern då det här ...

Har haft mycket för mig sedan sist. Har haft en studentfest för min Sonny som var superlyckad. Han var jättelycklig att han klarat sig någorlunda bra trots sin dyslexi. Fick godkänt i alla ämnen, vilken lättnad, puh!  Dessutom lyckades han få college...