Oooh så länge sedan jag skrev!

Idag är jag i alla fall lycklig då jag fått mitt första barnbarn. Det var ganska dramatiskt men det gick bra till sist. Dotty skulle inte föda förrän i slutet av mars men fick mitt i natten svåra sammandragningar och blödningar så det blev akut kejsarsnitt. Det lilla knytet vägde bara 1400 g och var född 10 veckor för tidigt. Det var tur att de åkte in till sjukhuset genast för annars hade det kunnat sluta illa. 

Så nu är jag mormor. Härligt, samtidigt får man upp mycket känslor och minnen från den tiden när jag fick min son. Han var också för tidigt född och det medförde ångest i samband med förlossningen. Det är konstigt att man stoppar in alla känslor som inte bearbetats i någon sorts ryggsäck och sedan poppar de helt plötsligt upp igen utan att man kan styra det.  Jag är ialla fall jätte tacksam att allt gick bra och att båda mår fint. Det har gått utan komplikationer. Bara lite syrgas för lillan. Föräldrarna får ha henne mycket mot sin bara hud som kängurutekniken och det är säkert mysigt för dem.

Jag längtar så tills de kommer hem med den lilla och man får snusa på henne.

Tråkigt och jobbigt med det här viruset som ställer till det bara. Jag har dock fått bokat en tid för vaccination mot Covid-19 snart så jag hinner nog utveckla antikroppar innan det är dags.

Jag ser fram emot att till sommaren kunna vara ute i trädgården med dem alla och få lite glädje igen i livet.

Fram tills nu har det varit rätt jobbigt med Pandemin och att jag har suttit hemma och isolerat mig från omvärlden. Jobbat hemifrån och inte ens träffat arbetskamraterna mer än via skype. Jag har varit jätteledsen men hoppas nu att jag får något positivt att se fram emot. Hubby och Sonny jobbar båda så de är inte alls så isolerade som jag.

Tur att jag har min lilla hund som dock börjar bli gammal men ändå går ut. Hon har börjat tappa tänder och har fått en fettknuta på sidan vid armvecket, det är en fettknuta så det är inte läge att ta bort den då hon är 12 år gammal och riskerna är för stora vid sövning att något ska gå fel. Hon har lite ont i sina höfter, artros troligen men det går. Hon är tapper och ganska pigg ändå.  Älskar henne, vet inte hur det ska gå när hon inte finns mer.

Syr och virkar en del och det tar upp mycket av min tid som tur är. Man behöver något att göra så här i pandemin.

Tjolahopp och hej nu får jag göra något annat. Ha det gott så länge! 

Oj så länge sedan jag skrev!

Ja nu är vi mitt uppe i pandemin Covid-19 och allt elände med den. Sitter hemma och jobbar för att jag tillhör riskgrupp för smittan. Jag kan tänka mig att om jag får Covid-19 så blir andningen påverkad och jag som inte kan andas när jag ligger ner kommer att få ett litet helvete och kanske inte klarar mig ens. Får väl försöka fortsätta hålla mig hemma som många andra. Fy vad trist!

En sak som jag tänkte på idag är att hela Facebook är bara en enda stor förbannad lögn. Ingen säger hur jobbigt de har det, har aldrig sett något om det bara en massa positiva sidor. Visst är det kul att läsa positiva saker men det känns som förbannat hyckleri. Ingen skriver faaan vad jag är trött på mitt liv i denna situationen! Eller jag begår nog snar självmord för att jag mår så himla pissigt! Näää bara allt rosenrött och sött!  Vad är det egentligen som får folk att skriva så mycket lögner? är det skammen att tycka saker är jobbigt eller att vara deppig? Är det för att man inte vill få kommentarer från andra människor när man väl skrivit? för det är ju oundvikligt. Jag känner själv att när folk känner en så vill jag inte lämna ut alla mina känslor och sedan skulle familjen kanske bli oroliga för mig. Jag har i alla fall undvikit att uttrycka mina äkta känslor där men här är det ändå ingen som läser det så här går det bra.

Jag är verkligen väldigt less på allt, känner mig hopplös som inte kan gå och träna min vattenjympa, det som är allra viktigaste träningen för mig. Försöker träna lite FoS träning som finns på nätet i alla fall. Bättre än inget! Jag försöker underhålla mig själv genom att sy lite barnkläder till våra syskonbarnbarn det är så kul i alla fall. 

Ser lite på Netflix, tacksam för att det finns där är ju jättebra serier och filmer! 

Ska fundera på om det verkligen går att träffa mina gamla arbetskamrater som planerat nästa vecka, de flesta är äldre och i riskgruppen så vi får väl se, skulle behöva träffa någon annan än min egen familj.

Ha det gott så länge, håll näsan över vattenytan!      

Hej! 

Nu har jag semester som börjar gå mot sitt slut, sista veckan framför mig. Det är skönt att jag fått reda på att jag får tillfälle att åka på Rehabresa till Teneriffa i höst vilket gör att jag inte deppat ihop helt under semestern då det här vädret suger! Kommer kanske få se solen lite på resan i höst vilket kan behövas efter denna hemska sommar.

Hubby har semester nu och har åkt iväg till Turkiet på en liten tripp. Han ska åka till sin sommarlägenhet och slutföra en renovering som vi hoppas blir fin. Det är lite kvar med kök och badrum som ska kaklas och inredas. Golv ska läggas i hela lägenheten och möbler ska införskaffas, hoppas han fixar det själv. Jag orkade inte följa med då jag tänkte att det var så himla varmt över 40 grader och det är för mycket för mig.

Jag får istället nöja mig med att gå ut med vovven så mycket som det bara går. Hon är glad för varje minut hon får vara ute.

Det är dock ganska trist att hela semestern har gått till inget som vanligt. Känner att jag aldrig får tummarna loss att göra något och det beror mycket på att jag känner att jag inte kan ge mig av hemifrån,med allt det innebär, någon längre stund. Vad gör man när man inte ens kan gå på toaletten själv någonstans utan att behöva hjälp att komma upp från toaletten? Jag känner mig helt värdelös och isolerad som bar stannar hemma men som sagt vad gör man. Kan inte heller sätta mig ner och fika någonstans få då måste jag be någon om hjälp och vem ska hjälpa när man är ensam och inte har någon med sig, det är väl inte givet att någon ställer upp och hjälper en när man behöver? 

Nu tänker du kanske att det var ju en märklig människa till att klaga och tycka synd om sig själv men det är faktiskt inte det det handlar om utan bara ett konstaterande att det fungerar inte. Tänk igenom det själv! 

Jag har fått en minicrosser och har funderat på att bara ge mig iväg upp i stan med den men är inte helt säker på att jag klarar av att komma på och av tåget med den själv. Det är inte särskilt lockande att åka själv heller även om man ska utmana sig för sin egen skull. Det borde jag men vet inte om det blir av.

Ja då har jag suttit i fyra veckor hemma och inte gjort ett smack på min semester och det känns för trist.Är detta meningen med livet ? Känns inte som det skulle vara så men nu är det så! Meningen med MITT LIV! Jag tror inte någon skulle erbjuda sig att byta med mig, är det så kan du väl höra av dig så kan vi diskutera det hela. Jag byter gärna min vardag mot någon annans om det går och det ger lite mer input i livet.

Kanske ska byter bort hela mig mot en Dummy som kan sitta på en stol och se glad ut, tror inte det är någon som skulle sakna mig då ingen hör av sig... Näää det är klart att det inte är någon annans ansvar hur jag mår, jag tänker väl också de men VAD SKA JAG GÖRA??? Kan någon säga mig det!!! 

Försöker läsa, se på TV men det blir så satans långdraget och jag känner mig ännu mer ensam! 

Så! nu har jag kräkt ur mig detta också. Fy fan vad bedrövligt och hoppas ingen läser det för då kanske de kräker också!

Min avsikt är inte att förpesta för någon utan bara att skriva av mig när jag mår dåligt, SORRY om du läste detta och blev nerdragen i skiten idag, ha överseende med att det är det enda jag kan göra  ! 

Hej på dej ditt krusbär!

Ja så var det dags att inse att kroppen förfaller totalt efter 50. Var hos doktorn innan jul och fick reda på att det jag märker av är inte bara min sjukdom utan även att jag åldras som han så fint uttryckte det. Ja för jag åldras fortare än andra verkar det som. Känner av allt möjligt. Fick en TIA för dig som inte vet är det en liten propp i hjärnan som gick över av sig själv. Satt bara vid köksbordet en morgon och läste tidningen och trodde att jag skulle få migrän för det kändes konstigt i ögat, som om synen blev påverkad vid ett migränanfall. Höll för andra ögat och märkte då att synen blev mindre och mindre genom att olika fläckar växte ihop i synfältet liksom. TIll sist såg jag inget på ögat. Det blev inte svart utan mer som en beige färg över hela synen. Jag fick inte ont eller så utan synen bara försvann. Sedan började den komma tillbaka lika snabbt och blev helt brfa igen. Åkte ändå in till sjukhuset och de lade in mig för observation och en datortomografi. Det kunde ha blivit allvarligt enl dem. Det var en hemsk upplevelse för jag kunde knappt gå på toaletten eftersom jag inte kan resa mig från en vanlig toalett själv. Det är ett elände och de hade inga bra hjälpmedel för mig. Jag led verkligen i ett helt dygn. Har ju så svårt att röra mig i vanliga fall och ännu mer när jag inte har mina hjälpmedel el är i mitt eget hem.  Nåväl kom hem igen utan några men, med nya mediciner, snart är jag som en 100-åring med alla mediciner!

Idag upptäckte jag dessutom att jag nog håller på att få ett framfall, hemska tanke, Jag får spader! Vet inte hur jag ska klara fler problem med kroppen. Jag vill snart inte vara med längre i den här hyddan!

Jag blev rätt deppig också för min kusin gick bort samma dag i cancer vilket inte var helt väntat, det gick så fort! Hon blev sjuk innan sommaren 2015 med en tumör i hjärnan och sedan gick det alldeles för fort. Hon blev opererad och fick strålning på sommaren men sedan kunde man inte göra mer utan den växte snabbt. Hemska sjukdom! Hade begravning i veckan som gick och det var jättefint!

Har fått en ny liten släkting också! Någon dör och någon föds, en liten flicka som föddes på nyårsdagen först på det sjukhuset. Hon är bara så ljuvlig, träffade henne första gången i helgen. Underbart att se! HOppas min dotty också får en liten såsmåningom.

Jag blir alltid så deppig framåt vårkanten och tycker livet är mest skit så det är väl dags nu. Det kommer och går och jag bölar ofta och känner mig allmänt kass. Känner mig värdelös och mitt mindervärde växer hela tiden. Har säkert dålig självkänsla. Hubby säger att det är jag som tror att jag inte klarar av att göra saker men faktum är att kroppen inte lyder att göra det jag vill p g a sjukdomen. Djä...a skit! Är så förbannat trött. Känns som om jag bara vill stanna tåget och hoppa av eller byta spår och åka någon annanstans! Varför ska det vara så fruktansvärt svårt att se något positivt i sin tillvaro. Vet ju att jag är lyckligt lottad som åt minstone inte har cancer och behöver lida på det viset.

Jag blir så glad när jag läser något om utvecklingen t ex nanoteknik som kan hjälpa muskelsjuka men sedan får man alltid reda på om man frågar att det inte gäller min sjukdom. Det är alltid sjukdomar som är kända t ex ALS, MS el andra kända sjukdomar som det gäller. Faaaaan vad less jag blir.

Kanske borde hoppa av tåget hur gör man??

Ja det är väl ingen risk att man får någon hjälp här, har ännu aldrig sett någon kommentar till mig direkt och kommer säkert inte att få det denna gången heller. Men det är väl det som är meningen med att jag skriver att få pysa ut lite av trycket som finns inne i mig så att jag mår bättre sedan. Om det nu kan hjälpa. Till och med detta känns meningslöst. I a f bättre än att inte ha någon att prata med. Nu har jag pratat med dig som läst om du orkade ända hit ner. Tack i så fall. Hoppas du mår bättre än jag!  

Tills nästa gång!

adjöken!  

Så hade jag medarbetarsamtal idag med min chef och allt var väl ok förutom att jag pratar för mycket med mina kollegor och stör dem! Jaha då var man alltså en pratkvarn. Jag pratar egentligen inte särskilt mycket men det uppfattas som störande då jag börjar senare än de andra och när jag kommer brukar jag sticka in huvudet hos mina kollegor och säga godmorgon och växla ett par ord med dem. Då har jag också blivit föremål för att få lyssna på min kollega som har en massa privat som hon vill prata om, oftast är det faktiskt hon som pratar och jag som lyssnar även om jag tycker det är ganska ointressant ibland. Jag tycker att jag får lyssna till hennes "problem" så kanske det känns bättre för henne. Ibland har väl jag också berättar om mina bekymmer och tankar för henne men nu är det alltså slut med det. Jag vet inte om det är hon som klagat eller hennes rumskamrat, det kan det ju vara i och för sig då hon säkert blir störd i ett par minuter. Men i fortsättningen ska jag bara hälsa och sedan gå in till mig. Det kan även ha varit någon annan som har klagat. Jag vet inte om min rumskamrat tycker att jag pratar för mycket ibland, det är i så fall inga långa samtal utan små grejer som avbryter och det kan jag förstå om hon tycker, jag får helt enkelt tänka mig för innan jag öppnar matluckan i fortsättningen. Jag är dock ganska ledsen över det här då jag inte tar någon kaffepaus och går ut och pratar med andra i fikarummet. Det blir lite fel i tid att jag börjar kl 9 och sedan fikar alla andra kl 9.30 och då känner jag att det är för tidigt för mig att gå och fika eftersom jag åt frukost vid 8.15 Jag känner att min fikapaus ligger omkring 10.30 och då är det ingen ute i fikarummet så jag bryr mig oftast inte om att sätta mig där utan tar in en kopp i rummet och fortsätter arbeta. Med andra ord blir det inte särskilt mycket prat med kollegor eftersom jag inte träffar dem när jag fikar. Vad gör man?? Kollegorna tycker att jag ska gå ut och sätta mig i fikarummet när de fikar och bara sitta med om jag inte vill fika bara för att få gemenskapen. Ja kanske det men det känns konstigt om man inte behöver ta en paus och sedan när jag väl behöver pausen så ska jag hoppa över! 

Ja, jag vet inte vad jag ska tänka. Det är väl fel på mig hela vägen eftersom jag inte kan jobba heltid och inte gå och fika när de andar fikar. Jag skiter snart i hela jobbet. Jag kämpar för att orka och känner att jag inte duger. 

Jag är så djävla frustrerad hela tiden över min situation så jag snart spricker! De enda jag träffar är mina arbetskamrater och min familj. I övrigt har jag ingen att umgås med. Hubby säger att vi visst har vänner men var fan är de??? De enda vi umgås med är egentligen bara släkten och de vill jag helst hålla på avstånd då de är skitjobbiga ibland, släkten är värst! Hubbys släkt är så himla uträknande och giriga och ska bara utnyttja oss hela tiden och min brors familj är så himla märkvärdiga och tycker att vi inte är fina nog! Vi duger liksom inte riktigt. Fan vad det suger, jag känner mig verkligen isolerad och ensam ibland. Jobbar, kommer hem och äter, kanske går och handlar lite i mataffären sedan är jag helt slut och orkar inte mycket mer än laga middag till oss. Sedan sitter jag framför TV:n och somnar för jag är så trött. Vilket skitliv!

Vet inte om det är lönt att sätta in en sådan där ICD (hjärtstartare) som doktorn pratat om. Var på ultraljud av hjärtat för en vecka sedan och tror att hjärtsvikten har blivit sämre nu. De vill säkert operera så snart som möjligt. Innan låg värdet för EF på 40% och det är nästan gränsvärde för indikation att sätta in den, tror att gränsvärdet ligger på 35%. Det känns som jag fått sämre kondition och därmed kanske också EF sjunkit.

Gud vad tråkig jag är idag. Bara negativa saker hela tiden, ja men så är jag också less på all skit!  Måtte det komma något kul snart.

Har börjat städa som sjutton för att vi ska ha dubbelt födelsedagskalas för dotty och min mor på lördag. Jag var liksom tvungen att få lite ordning, har inte städat ordentligt på länge då jag inte orkat. Fick hålla på i 5 timmar idag och kanske hinner jag bil färdig till på lördag. Det värsta är gjort nu ialla fall men kristallkronan ser fortfarande för hemsk ut, alldeles matt. Det finns inte en chans att jag kan fixa den och hinner inte få hjälp med det heller så jag hoppas på att folk inte böjer bak huvudet och tittar uppåt!  

Så nu har jag kräkt av mig ännu en gång på den här bloggen!

Ja du behöver ju inte läsa om du inte vill, och det gör du säkert inte heller, för det är ju ganska så ointressant trots allt. Bara jag får ventilera lite emellanåt så känns det lite bättre sedan.

Hej svejs till nästa gnisselinlägg!

Denna veckan kommer att bli låååång. Sonny och Hubby har åkt iväg och lämnat mig och hunden kvar hemma. Sonny har åkt till Kenya med några i klassen och är borta andra veckan av tre. Han ska praktisera på ett sjukhus i en liten by och bor tillsammans med en klasskompis hos en kille i 35-årsåldern. Det är inte särskilt fett då de inte har någon riktig toalett och vad jag kan se på bilderna väldigt enkelt i övrigt också. Har inte hört så mycket från honom då de inte har internet så ofta. Han har ialla fall varit i Victoriasjön i helgen och ska nästa helt på safari...

Det är en häftig upplevelse för honom och jag är nog lite avis på honom. Det blir bra i CV:t när han sedan ska söka vidare.

Hubby har börjat köra med sin kära Greta igen (lastbilen) utomlands. Han skulle visst köra ner i södra Tyskland och är inte hemma igen förrän tidigast torsdag. SÅ då återstår bara jag och Gruff hemma. Eftersom jag har svårt att hålla balansen och inte gärna går ut och går med Gruff så har hon fått vara på ett hunddagis idag. Hon var helt slut när hon kom hem, gick raka vägen och sov. Hon tittar knappt upp på mig om jag talar med henne. Det är väl nya intryck och händer en massa som hon inte är van vid där borta.Det verkar jättebra och sedan slipper jag ha dåligt samvete att jag inte går ut med henne.

Jag mår riktigt dåligt just nu. Känner mig stel som en pinne och har dålig balans. Det känns för djävligt att man inte kan röra på sig. Får mesta tiden lyssna på talböcker, tack o lov att de finns så tiden går något sånär. Det är ialla fall skittrist att känna sig så här isolerad. Ingen att prata med och kan inte/orkar inte gå ut och göra något. Jag tänker att ska jag leva så här resten av mitt liv??? Jag är bara 50 år och har många år kvar, vill inte ha det så här trist men vet inte vad jag ska göra när jag inte orkar både på grund av hjärtat och musklerna. Kroppen vill som jag vill, ja jag vet att jag gnäller, det finns alltid de som har det värre!

Såg en tjej på tv igår som hade fått men efter en förlossning och gick med kryckor. Tänkte att det är ju så hemskt för henne så ung som hon är och dessutom har småbarn som ska passas.

Blir ändå ledsen och uppgiven när jag vet att det inte finns någon bot och de inte gör ett skit för att hitta något som kan hjälpa mig heller! Det är nog det värsta att man inte ens kan tänka att de kommer nog på något, för det ligger så långt bort att det inte alls är troligt.

Allt detta gör att jag faktiskt tvekar till att såsmåningom operera in en så´n där hjärtstartare som de vill sätta in i kroppen på mig. Det känns liksom inte meningsfullt att jag ska hållas vid liv om inte hjärtat vill bara för att jag ska fortsätta sitta på min köksstol hela dagarna och inte orka el kunna göra mer.

Jag känner att jag aldrig kommer att vara någon glädje för mina barn eller barnbarn när de kanske kommer till världen. Jag kommer ju inte kunna passa dem eller ha kul med dem över huvud taget! Jag känner ångest inför allt kommande, kanske slipper jag leva så länge och hinner ryckas bort innan, även om de sätter in en apparat.

Jag känner att allt blir mycket fortare sämre nu. Kan t ex känna mig andfådd bara av att prata ibland, vilket inte är normalt precis. Kan inte gå utan käpp vilket gör att jag ser ut som en gammal människa i förtid. Har försökt att piffa upp mig genom en käpp med mönster på och det hjälpte väl lite men alla tittar på mig ändå som om jag inte borde ha den där pinnen med mig var jag än går. Tror jag ska köpa mig en ny käpp med nytt mönster från en engelsk sida, finns jättefina där, de har fått kläm på det, vilket vi har svårt för här i  Sverige.

Jag undrar var jag ska dra gränsen för om jag är depressiv eller inte. Jobbar i sjukvården och ser mycket journaler om folks besvär och känner igen symtomen men när det gäller mig själv är det svårare att erkänna och be om hjälp. Går till jobb och sköter det på halvtid och sedan hem igen och känner mig skit och gråter dagarna i ända. Är så fruktansvärt trött på att sitta på det här tåget som går åt fel håll. Det känns som om jag har hoppat på ett tåg som går i riktning mot en öken och jag är ensam på det och känner mig helt vilse vad jag ska ta mig till för att kunna få stopp på det. Vet ju om att det inte går att byta tåg eller spår. Om jag bara kunde backa det lite så att det blev lite bättre än nu! Ibland tror jag att jag har gjort något ont och att det är därför jag får lida nu.

Kan ibland sitta och fantisera om min egen begravning och att jag vill ha den på ett visst sätt. Tycker kanske att det ska vara en viss sorts musik eller att det hade varit fint med ett visst färgtema på blommor el liknande, javisst är det knäppt!!! eller käpp rätt! kanske jag köper mig ett par käppar som piggar upp mig ialla fall!

Länk till käppar i england: http://www.stickandcaneshop.co.uk/derby-folding-walking-sticks-c102x1776779

Du får ha det bättre än jag hoppas jag! Tills nästa gång.... hej svejs

Känsligt ämne! Det måste ju utredas, vi måste väl kunna få bestämma själv om vi vill dö innan vi blir ett paket eller kolli om vi vet att så blir det. Har sett ett jättefint reportage om detta på tv och jag kan nog säga att jag skulle tycka det var helt rätt att kunna välja själv. Jag vet att alla inte tycker så och att jag kanske blir buad av många på nätet men kan som sjuk och utan någon möjlighet till hjälp känna att jag kanske skulle välja att avsluta när det gått så långt att jag inte längre kan röra mig eller själv klara av basala saker som att äta m m. Det är klart att det är svårt att säga var gränsen går men den hittar man nog själv när man kommer så långt. Jag kan reda nu känna det rent trötstlöst att inte kunna röra mig som jag har gjort förut. Visst du kan säkert tycka att det är väl inte så farligt och att man är väldigt egoistisk som tänker så men man är ju bara sig själv närmst. Jag vill inte hamna i sängen tillsammans med en tub i halsen om jag inte kan andas. Nä låt mig slippa!

Är så trött på att hela tiden tänka på varje steg jag tar som är jobbigt, kan inet låta bli att tänka på det nästan ständigt.  Har ingen ork till något och är såå trött på eftermiddagarna att jag somnar sittande. Gråter ofta och tycker livet mest är skit! Har isolerat mig och träffar inga vänner längre då jag inte kan ta mig fram och inte orkar upp för trappor som finns överallt. Önskar jag kunde känna mig levande men det gör jag inte, känns som jag bara fördriver tiden i väntan på att allt bara blir sämre och sämre. NÄ PALLAR INTE!!! :((( Det var sol idag men orkar inte ens glädjas åt det.

Idag är det andra dagen på avslutningsfesten för fastande muslimer. Eftersom jag är gift med en muslim från Turkiet, så har vi vissa inslag i vår familj där vi även firar dnna  högtid. Vi är inte på något sätt religiösa och fastar utan firar det mest som en tradition för att vi alltid gjort det . Barnen har alltid varit med hos farmor och farfar och träffat kusinerna den första dagen då man samlas för att äta middag på morgonen efter stora avslutningsbönen i Moskén. Vi har inte gått i moskén själv men har varit med vid middagen då detta är en gemensam stund av glädje och firande. Så fort man kan fira så bör man väl göra detta tycker jag! Min mans familj är rätt så stor då han har tre syskon och de i sin tur har barn så våra barn har 7 kusiner på den sidan. Numera har även en del av kusinerna fått barn så vi har nästan slutat med att träffas alla på en gång då vi blir ganska många. Det är i alla fall kul när vi träffas och stämningen är härlig. Det råder en hjärtlig men ibland lite busig stämning bland alla. Denna gången hoppade vi faktiskt över den stora frukostmiddagen hos farmor och farfar då farmor sedan några år inte finns bland oss mer. Det blir en helt annan dynamik när hon inte är med :( och alla saknar henne fruktansvärt mycket. Vi träffas under andra omständigheter då man gärna åker runt och hälsar på varandra under ett par tre dagar. Det är kul men till sist rätt så påfrestande då alla bjuder på samma kaka, Baklava, som är jättesöt och man inte gärna tackar nej för att inte vara oförskämd mot någon. Baklava består av tusenbladsdeg varvat med valnötter indränkt i en sorts sirap och är ganska god men endast i små mängder och är mycket svår och arbetsam att göra om man kan baka den själv det vill säga. De flesta köper nog färdig idagsläget. 

Jag kommer ihåg när min svärmor gjorde Baklava själv. Hon kavlade och kavlade i flera timmar då alla bladen skulle vara lövtunna och nästan genomskinliga, vilket är en konst att få dem utan att ta sönder degen.

Nåväl så denna helgen går nog i Baklavans tecken. 

Jag önskar alla muslimer en härlig helg med mycket Baklava el liknande!

Vi säger Bayram Mubarek Olsun!

Afyet Olsun!