Ja så var det dags att inse att kroppen förfaller totalt efter 50. Var hos doktorn innan jul och fick reda på att det jag märker av är inte bara min sjukdom utan även att jag åldras som han så fint uttryckte det. Ja för jag åldras fortare än andra verkar det som. Känner av allt möjligt. Fick en TIA för dig som inte vet är det en liten propp i hjärnan som gick över av sig själv. Satt bara vid köksbordet en morgon och läste tidningen och trodde att jag skulle få migrän för det kändes konstigt i ögat, som om synen blev påverkad vid ett migränanfall. Höll för andra ögat och märkte då att synen blev mindre och mindre genom att olika fläckar växte ihop i synfältet liksom. TIll sist såg jag inget på ögat. Det blev inte svart utan mer som en beige färg över hela synen. Jag fick inte ont eller så utan synen bara försvann. Sedan började den komma tillbaka lika snabbt och blev helt brfa igen. Åkte ändå in till sjukhuset och de lade in mig för observation och en datortomografi. Det kunde ha blivit allvarligt enl dem. Det var en hemsk upplevelse för jag kunde knappt gå på toaletten eftersom jag inte kan resa mig från en vanlig toalett själv. Det är ett elände och de hade inga bra hjälpmedel för mig. Jag led verkligen i ett helt dygn. Har ju så svårt att röra mig i vanliga fall och ännu mer när jag inte har mina hjälpmedel el är i mitt eget hem.  Nåväl kom hem igen utan några men, med nya mediciner, snart är jag som en 100-åring med alla mediciner!

Idag upptäckte jag dessutom att jag nog håller på att få ett framfall, hemska tanke, Jag får spader! Vet inte hur jag ska klara fler problem med kroppen. Jag vill snart inte vara med längre i den här hyddan!

Jag blev rätt deppig också för min kusin gick bort samma dag i cancer vilket inte var helt väntat, det gick så fort! Hon blev sjuk innan sommaren 2015 med en tumör i hjärnan och sedan gick det alldeles för fort. Hon blev opererad och fick strålning på sommaren men sedan kunde man inte göra mer utan den växte snabbt. Hemska sjukdom! Hade begravning i veckan som gick och det var jättefint!

Har fått en ny liten släkting också! Någon dör och någon föds, en liten flicka som föddes på nyårsdagen först på det sjukhuset. Hon är bara så ljuvlig, träffade henne första gången i helgen. Underbart att se! HOppas min dotty också får en liten såsmåningom.

Jag blir alltid så deppig framåt vårkanten och tycker livet är mest skit så det är väl dags nu. Det kommer och går och jag bölar ofta och känner mig allmänt kass. Känner mig värdelös och mitt mindervärde växer hela tiden. Har säkert dålig självkänsla. Hubby säger att det är jag som tror att jag inte klarar av att göra saker men faktum är att kroppen inte lyder att göra det jag vill p g a sjukdomen. Djä...a skit! Är så förbannat trött. Känns som om jag bara vill stanna tåget och hoppa av eller byta spår och åka någon annanstans! Varför ska det vara så fruktansvärt svårt att se något positivt i sin tillvaro. Vet ju att jag är lyckligt lottad som åt minstone inte har cancer och behöver lida på det viset.

Jag blir så glad när jag läser något om utvecklingen t ex nanoteknik som kan hjälpa muskelsjuka men sedan får man alltid reda på om man frågar att det inte gäller min sjukdom. Det är alltid sjukdomar som är kända t ex ALS, MS el andra kända sjukdomar som det gäller. Faaaaan vad less jag blir.

Kanske borde hoppa av tåget hur gör man??

Ja det är väl ingen risk att man får någon hjälp här, har ännu aldrig sett någon kommentar till mig direkt och kommer säkert inte att få det denna gången heller. Men det är väl det som är meningen med att jag skriver att få pysa ut lite av trycket som finns inne i mig så att jag mår bättre sedan. Om det nu kan hjälpa. Till och med detta känns meningslöst. I a f bättre än att inte ha någon att prata med. Nu har jag pratat med dig som läst om du orkade ända hit ner. Tack i så fall. Hoppas du mår bättre än jag!  

Tills nästa gång!

adjöken!