Denna veckan kommer att bli låååång. Sonny och Hubby har åkt iväg och lämnat mig och hunden kvar hemma. Sonny har åkt till Kenya med några i klassen och är borta andra veckan av tre. Han ska praktisera på ett sjukhus i en liten by och bor tillsammans med en klasskompis hos en kille i 35-årsåldern. Det är inte särskilt fett då de inte har någon riktig toalett och vad jag kan se på bilderna väldigt enkelt i övrigt också. Har inte hört så mycket från honom då de inte har internet så ofta. Han har ialla fall varit i Victoriasjön i helgen och ska nästa helt på safari...

Det är en häftig upplevelse för honom och jag är nog lite avis på honom. Det blir bra i CV:t när han sedan ska söka vidare.

Hubby har börjat köra med sin kära Greta igen (lastbilen) utomlands. Han skulle visst köra ner i södra Tyskland och är inte hemma igen förrän tidigast torsdag. SÅ då återstår bara jag och Gruff hemma. Eftersom jag har svårt att hålla balansen och inte gärna går ut och går med Gruff så har hon fått vara på ett hunddagis idag. Hon var helt slut när hon kom hem, gick raka vägen och sov. Hon tittar knappt upp på mig om jag talar med henne. Det är väl nya intryck och händer en massa som hon inte är van vid där borta.Det verkar jättebra och sedan slipper jag ha dåligt samvete att jag inte går ut med henne.

Jag mår riktigt dåligt just nu. Känner mig stel som en pinne och har dålig balans. Det känns för djävligt att man inte kan röra på sig. Får mesta tiden lyssna på talböcker, tack o lov att de finns så tiden går något sånär. Det är ialla fall skittrist att känna sig så här isolerad. Ingen att prata med och kan inte/orkar inte gå ut och göra något. Jag tänker att ska jag leva så här resten av mitt liv??? Jag är bara 50 år och har många år kvar, vill inte ha det så här trist men vet inte vad jag ska göra när jag inte orkar både på grund av hjärtat och musklerna. Kroppen vill som jag vill, ja jag vet att jag gnäller, det finns alltid de som har det värre!

Såg en tjej på tv igår som hade fått men efter en förlossning och gick med kryckor. Tänkte att det är ju så hemskt för henne så ung som hon är och dessutom har småbarn som ska passas.

Blir ändå ledsen och uppgiven när jag vet att det inte finns någon bot och de inte gör ett skit för att hitta något som kan hjälpa mig heller! Det är nog det värsta att man inte ens kan tänka att de kommer nog på något, för det ligger så långt bort att det inte alls är troligt.

Allt detta gör att jag faktiskt tvekar till att såsmåningom operera in en så´n där hjärtstartare som de vill sätta in i kroppen på mig. Det känns liksom inte meningsfullt att jag ska hållas vid liv om inte hjärtat vill bara för att jag ska fortsätta sitta på min köksstol hela dagarna och inte orka el kunna göra mer.

Jag känner att jag aldrig kommer att vara någon glädje för mina barn eller barnbarn när de kanske kommer till världen. Jag kommer ju inte kunna passa dem eller ha kul med dem över huvud taget! Jag känner ångest inför allt kommande, kanske slipper jag leva så länge och hinner ryckas bort innan, även om de sätter in en apparat.

Jag känner att allt blir mycket fortare sämre nu. Kan t ex känna mig andfådd bara av att prata ibland, vilket inte är normalt precis. Kan inte gå utan käpp vilket gör att jag ser ut som en gammal människa i förtid. Har försökt att piffa upp mig genom en käpp med mönster på och det hjälpte väl lite men alla tittar på mig ändå som om jag inte borde ha den där pinnen med mig var jag än går. Tror jag ska köpa mig en ny käpp med nytt mönster från en engelsk sida, finns jättefina där, de har fått kläm på det, vilket vi har svårt för här i  Sverige.

Jag undrar var jag ska dra gränsen för om jag är depressiv eller inte. Jobbar i sjukvården och ser mycket journaler om folks besvär och känner igen symtomen men när det gäller mig själv är det svårare att erkänna och be om hjälp. Går till jobb och sköter det på halvtid och sedan hem igen och känner mig skit och gråter dagarna i ända. Är så fruktansvärt trött på att sitta på det här tåget som går åt fel håll. Det känns som om jag har hoppat på ett tåg som går i riktning mot en öken och jag är ensam på det och känner mig helt vilse vad jag ska ta mig till för att kunna få stopp på det. Vet ju om att det inte går att byta tåg eller spår. Om jag bara kunde backa det lite så att det blev lite bättre än nu! Ibland tror jag att jag har gjort något ont och att det är därför jag får lida nu.

Kan ibland sitta och fantisera om min egen begravning och att jag vill ha den på ett visst sätt. Tycker kanske att det ska vara en viss sorts musik eller att det hade varit fint med ett visst färgtema på blommor el liknande, javisst är det knäppt!!! eller käpp rätt! kanske jag köper mig ett par käppar som piggar upp mig ialla fall!

Länk till käppar i england: http://www.stickandcaneshop.co.uk/derby-folding-walking-sticks-c102x1776779

Du får ha det bättre än jag hoppas jag! Tills nästa gång.... hej svejs

Känsligt ämne! Det måste ju utredas, vi måste väl kunna få bestämma själv om vi vill dö innan vi blir ett paket eller kolli om vi vet att så blir det. Har sett ett jättefint reportage om detta på tv och jag kan nog säga att jag skulle tycka det var helt rätt att kunna välja själv. Jag vet att alla inte tycker så och att jag kanske blir buad av många på nätet men kan som sjuk och utan någon möjlighet till hjälp känna att jag kanske skulle välja att avsluta när det gått så långt att jag inte längre kan röra mig eller själv klara av basala saker som att äta m m. Det är klart att det är svårt att säga var gränsen går men den hittar man nog själv när man kommer så långt. Jag kan reda nu känna det rent trötstlöst att inte kunna röra mig som jag har gjort förut. Visst du kan säkert tycka att det är väl inte så farligt och att man är väldigt egoistisk som tänker så men man är ju bara sig själv närmst. Jag vill inte hamna i sängen tillsammans med en tub i halsen om jag inte kan andas. Nä låt mig slippa!

Är så trött på att hela tiden tänka på varje steg jag tar som är jobbigt, kan inet låta bli att tänka på det nästan ständigt.  Har ingen ork till något och är såå trött på eftermiddagarna att jag somnar sittande. Gråter ofta och tycker livet mest är skit! Har isolerat mig och träffar inga vänner längre då jag inte kan ta mig fram och inte orkar upp för trappor som finns överallt. Önskar jag kunde känna mig levande men det gör jag inte, känns som jag bara fördriver tiden i väntan på att allt bara blir sämre och sämre. NÄ PALLAR INTE!!! :((( Det var sol idag men orkar inte ens glädjas åt det.

Idag är det andra dagen på avslutningsfesten för fastande muslimer. Eftersom jag är gift med en muslim från Turkiet, så har vi vissa inslag i vår familj där vi även firar dnna  högtid. Vi är inte på något sätt religiösa och fastar utan firar det mest som en tradition för att vi alltid gjort det . Barnen har alltid varit med hos farmor och farfar och träffat kusinerna den första dagen då man samlas för att äta middag på morgonen efter stora avslutningsbönen i Moskén. Vi har inte gått i moskén själv men har varit med vid middagen då detta är en gemensam stund av glädje och firande. Så fort man kan fira så bör man väl göra detta tycker jag! Min mans familj är rätt så stor då han har tre syskon och de i sin tur har barn så våra barn har 7 kusiner på den sidan. Numera har även en del av kusinerna fått barn så vi har nästan slutat med att träffas alla på en gång då vi blir ganska många. Det är i alla fall kul när vi träffas och stämningen är härlig. Det råder en hjärtlig men ibland lite busig stämning bland alla. Denna gången hoppade vi faktiskt över den stora frukostmiddagen hos farmor och farfar då farmor sedan några år inte finns bland oss mer. Det blir en helt annan dynamik när hon inte är med :( och alla saknar henne fruktansvärt mycket. Vi träffas under andra omständigheter då man gärna åker runt och hälsar på varandra under ett par tre dagar. Det är kul men till sist rätt så påfrestande då alla bjuder på samma kaka, Baklava, som är jättesöt och man inte gärna tackar nej för att inte vara oförskämd mot någon. Baklava består av tusenbladsdeg varvat med valnötter indränkt i en sorts sirap och är ganska god men endast i små mängder och är mycket svår och arbetsam att göra om man kan baka den själv det vill säga. De flesta köper nog färdig idagsläget. 

Jag kommer ihåg när min svärmor gjorde Baklava själv. Hon kavlade och kavlade i flera timmar då alla bladen skulle vara lövtunna och nästan genomskinliga, vilket är en konst att få dem utan att ta sönder degen.

Nåväl så denna helgen går nog i Baklavans tecken. 

Jag önskar alla muslimer en härlig helg med mycket Baklava el liknande!

Vi säger Bayram Mubarek Olsun!

Afyet Olsun!

Idag känner jag mig mer eller mindre frustrerad! Jag känner bara att jag är så påverkad av min sjukdom i mitt vardagliga liv att jag blir tokig. Kan inte göra något alls utan att tänka på mina problem. Skulle vilja fokusera på det jag kan göra men näääää tankarna bara riktas mot allt som jag INTE kan göra! Varenda steg jag tar tänker jag på att jag har mina muskelproblem. Blir smått tokig för det förstör allt för mig. Blir arg på mig själv dessutom att jag inte styr mina tankar åt rätt håll. Kan det vara så förbannat svårt att tänka på " rätt sätt"?? Är jag helt idiot eller som inte tänker annorlunda? Fan vad trött jag blir. Efter en hel dags feltänkt är jag dessutom helt utmattad i hjärnan, känns som om jag går på helspinn varje dag. Vad ska jag göra? Det känns dessutom som om mina anhöriga inte fattar ett dugg hur detr är för mig även om jag försöker berätta. Sover gör jag inte heller särskilt bra vilket bidrar till att jag blir så himla trött på eftermiddagarna. Kan ju inte vända mig ordentligt i sängen och då vaknar man 10 gånger per natt och tänker att man borde vända sig men inte orkar. Försöker somna om och blir stel i kroppen för att jag inte vänt mig om. Och så fortsätter det hela natten. När jag ska stiga upp på morgonen är jag fortfarande jättetrött.Önkar ibland bara att jag slapp leva faktiskt! Inte så att jag aktivt skulle ta mitt liv men läkarna vill operera in en hjärtstartare för att jag har hjärtsvikt,men tror inte jag vill bli startad om det stoppar, hellre slippa:(( Tänk om det hände och jag bara slapp vara med om denna hemska spiral av förtvivlan och trötthet!
Förra veckan när jag stod vid kylen och skull plocka ut mat tappade jag balansen och föll handlöst bakåt, slog huvudet i ett stengolv och fick åka ambulans in till akuten.   Som tur var hade jag inte fått en hjärnskakning men fick rejält ont i bulan som var stor som en golfboll och har fortfarande ont i huvudet då och då. Vilken härlig andra vecka på semestern. Nu är den slut och måste gå till jobbet. Börjar lite senare idag och har därför hunnit tänka lite för mycket på allt skit.

Vi hörs kanske snart igen!??  

Ja så har då både studenfest och midsommar passerat. Först en fest som jag och min Hubby hjälpt till att fixa föra tt hans systerson överhuvudtaget skulle få någon fest. De har det inte så fett så vi erbjöd oss att stå för maten så att det blev något att äta. Vi har tidigare haft min svägerska och hennes då 18-årige son boende hemma hos oss i tre månader då de inte hade någonstans att bo och kände nu att det behövde stöd även för att fixa en studentfest för pojken. Det var andra närstående också som  hjälpte till att betala för lokal, tårtor, dricka och dekorationer m m så att det kunde bli en minnesvärd dag för studenten. Vi har en cabbe och därför behövde de inte hyra en utan det gick fint med lite band och ballonger på bilen. Killen fick en härlig fest med cirka 50 personer och jag tror att han uppskattade det ialla fall. Det är ju dock lite känsligt i den åldern med sådana saker. Hans mamma var jätteglad och det kändes skönt att kunna hjälpa till. Det var dessutom underbart väder den dagen och det kändes ju som ett plus i sammanhanget.

Sedan kom vi allt närnmare midsommar. Tyvärr hade våra "vänner"  åkt på semester till Turkiet. Vi har firat midsommar med dem ett antal gånger hemma hos oss tidigare och det är väl konstigt att det är liksom bara vi som bjuder hem till oss, och missförstå mig inte, för det gör vi gärna men det kunde ju vara på sin plats att man NÅGON GÅNG blev bjuden tillbaka en midsommar, men nää så roliga är vi väl inte då, eller?? Blir så trött på sådana " vänner"!  Men de väljer väl bort oss antagligen eftersom de åker iväg och inte heller kunde fråga om vi ville följa med. OK det får man ta, men det innebär väl att vi inte frågar efter fler gånger om de vill fira med oss heller.

ÅÅÅÅH så trött jag är på detta. Vi ger och ger och ger av oss själva men det känns faktiskt som att ingen uppskattar oss överhuvudtaget. Fyy vad jag gnäller! Men det är väl delvis därför jag skriver för att få ut lite skit ur systemet och slippa tänka mer på det.  Jag får väl göra som när livet var som värst och jag mådde som sämst, rensa ogräs! Det hjälper faktiskt på nåt konstigt sätt så mår jag så mycket bättre när jag rensat bort lite, det är som att rensa bort all skit ur min hjärna, allt som jag annars bara maler och maler.

Vi pratade ialla fall med våra grannar och de hade inte heller något särskilt för sig så därför beslöt vi att äta tillsammans på midsommarafton, jag och Hubby gick in till grannarna. Det blev en härlig eftermiddagn då vi åt vår sill och potatis och åt våra jordgubbar som vanligt.Maten var jättegod och vi hade jättetrevligt. Vi hade en stund framför TV:n med Robert Gustafsson och skrattade omåttligt åt hans tosigheter. Han är helt underbar!

Det känns lite avslaget och trist att jag inte kan dansa längre jag som älskade att dansa, men nu vill inte benen som jag vill! Det är för j.....t! Jag önskar så att jag kunde röra mig som förr. F..........n!  Orkar inte, benen går inte dit de ska när jag vill dansa.Tänk om man kunde programmera om sig själv så att det liksom lossnade och fungerade. 

Nåväl vi var där hos grannen och satt en stund och då blir man ju däst efter maten så till sist sov vi alla fyra framför TV:n haha vi var lika trötta alla fyra.  VIlken midsommar!!!!

Idag har körde jag en vända för att se om jag kunde hitta något lite kul på rea hos Cassels i Burlöv men det blev bara en topp, så det blev ju inte så dyrt iallafall. Köpte en laddning sommarblommor som jag hoppas kunna sätta i några krukor imorgon om vädret tillåter. Tänk så mycket det kan göra med lite blommor. Längtar tills det är klart. Har dock en massa ogräs som måste bort och vet inte om jag klarar att göra allt det själv, en himla massa på i rabatterna, ser mest ut som om vi odlade ogräs. Tänk vilken dum människa som hittat på att det ska inte vara dessa växter som växer så okontrollerat, utan andra växter som vi planterar planerat. Det är ju ganska osmart om jag får säga min mening. Det blir både dyrt och jobbigt att hela tiden förnya och plantera nytt istället för att njuta av ogräset som växer så det knakar hela tiden. Ja jag får väl skylla mig själv eftersom jag bor i hus med trädgård att vi har så mycket att ta hand om. Vi får väl se hur det går imorgon med det som ogrästerapi... 

See You soon!

   Nu ska jag förklara vad elefantmyrben är. Det är ett uttryck för hur jag känner mig ibland nämligen som en elefant på myrben, med andra ord tung som en elefant på små korta myrben. Benen bär mig men bara precis för jag har en medfödd muskelsvaghet. Den utvecklades dock inte till något direkt besvärande förrän efter jag fött min dotter för 24 år sedan. Jag hade en del symtom även innan det men inte som vi trodde var så allvarliga. Symtomen yttrar sig att jag får väldigt ont om jag anstränger mina muskler för mycket, nästan som en kramp. Det tar lång tid innan den går över och sedan är jag helt matt i musklerna och orkar inte göra särskilt mycket. Som tur är har jag inte ont alltid i vanliga fall, end när jag anstränger mig mycket. Denna muskelsvaghet gör att jag inte kan träna särskilt mycket och får vara försiktig för när jag får ont är det ett tecken på nedbrytning av muskelceller.

Jag är ialla fall väldigt glad att jag bor i ett land där man kan få sjukpension eftersom min sjukdom har lett till halvtid sjukpension. Tänk om jag hade bott i ett annat land där man inte kan få någon ersättning alls, då hade jag varit körd. Jag kan bara jobba halvtid så det blir 4 timmars  jobb varje dag, vilket är jättebra för då fungerar jag ganska ok. Jag är ändå ganska trött när jag kommer hem men det får man ta. Vet bara inte hur man ska klara pensionen sedan när den kommer för det blir nog knapert vid det laget.  

Ialla fall så är jag gift sedan 1988 med en man som kommer från Turkiet och vi har två underbara barn, en flicka och en pojke. Tack och lov är båda barnen friska ! Det hade varit tråkigt om de hade varit sjuka också, det räcker med en elefantmyra i familjen.  Vi bor i ett stort hus i utkanten av Malmö och jag jobbar som medicinsk sekreterare inom sjukvården. Min man har haft eget företag sedan Dotty (dottern) var nyfödd. Som alla företagare jobbar han såklart dygnet runt som oftast men har faktiskt börjat slå av på takten liiiiite senaste året.  Han kanske har insett att det finns mer än bara jobb i livet. Dotty har flyttat hemifrån men kommer ofta hem och hälsar på och vi har ett härligt förhållande, det blir ju alltid lite bättre när de väl flyttat hemifrån. Sonny (sonen) går i gymnasie andra året och ska åka till Kenya i slutet av sommaren med skolan.

Nä nu har ni fått lite mer bild av mig och min familj, det får väl räcka för idag, annars kanske det blir långrandigt.

Jo vi har nu en liten doggy också som är en yorkipoo, ursöt som är 7 år. Hon är helt underbar!

Tjingeling!

Hej! Nu har jag sovit lite på saken att börja blogga och det känns väl ok. Jag kommer nog inte att namnge någon vid sitt rätta namn utan använda hittepånamn. Jag vaknade lite sent så jag får vara kort nu på morgonen. Ska gå och jobba ett par timmar och sedan kommer det lite presentation av mig och mitt liv, håll utkik om du har hittat hit! See You!

Hej! Idag har jag lagt upp min blogg och kommer att skriva en hel del om mina tankar och känslor i livet.

Jag är en medelålders mamma och hustru som känner att jag nog behöver skriva av mig ibland. Har mycket

tankar och ett ständigt bladder inom mig som vill ut. Jag ska göra så gott jag kan för att det inte ska bli tråkigt eller enformigt på resans gång. Klockan är sent och jag måste lägga mig så vi får se dagen an om jag kanske kan skriva lite mer imorgon.
Söta drömmar alla och vi hörs snart igen!